Krona, dollar, majorer eller lixo. I vilken valuta tar din närbutik betalt? Det kan ha betydelse för lokalsamhället, menar forskare i programmet Organizing Integration. De tror nämligen att lokala valutor kan vara ett bra verktyg för integration av utlandsfödda – om de används på rätt sätt.

Portvin, kakel och… sopor. Precis som i övriga världen ledde den ekonomiska krisen 2008 till drastiska nedskärningar i Portugals huvudstad Lissabon. Bland annat hade stadsdelarna inte längre råd att sköta sophanteringen, vilket ledde till att den tusenåriga staden snart svämmade över av avfall. Kommunen stod handfallen – vad kunde rädda staden från att gå under i ett berg av sopor?

Ester Barinaga. Foto: Katarina Csanta

Räddningen var lika enkel som genial. För att få invånarna att börja sopsortera introducerade man den lokala valutan lixo som gavs till den som tog med sina sopor till soptippen. Ett kilo glas, kartong eller papper gav ett visst antal lixo som sedan kunde användas i lokala butiker för att köpa lokalt producerade varor. Butikerna kunde även köpa varor och tjänster av varandra. Och det var bland annat det som gjorde lixo till ett så lyckat exempel på lokal valuta enligt Ester Barinaga, professor i socialt entreprenörskap vid Lunds universitet och Copenhagen Business School.

– Eftersom butikerna handlade med varandra bidrog de till samhället i form av lokala skatter. På så sätt knyter man ihop säcken och valutan blir väldigt stark. Tre månader efter att lixo hade introducerats sorterade 90 procent av invånarna sina sopor.

Det är dock långt ifrån alla experiment med lokala valutor som blir lika inkluderande som det i Lissabon. Frågan är alltså varför vissa lyckas och andra inte.

Det är en hipstervaluta – härlig, men naiv

Ester Barinaga ingår i det Forte-finansierade forsknings programmet Organizing Integration vid Göteborgs universitet, som syftar till att undersöka hur Sveriges olika initiativ för att främja arbetsmarknadsintegrationen har organiserats. Ett av delprojekten, som Ester Barinaga leder, går ut på att undersöka hur lokala valutor kan användas för att integrera utrikesfödda personer på arbetsmarknaden.

Bland annat har hon tittat på två tidigare projekt i Göteborg som syftade till att stärka lokalsamhället. Ett av dem genomfördes under en kort period i stadsdelen Majorna, där man använde valutan majorer, och det andra genomfördes i Biskopsgården där man använde biskopar. Försöken imponerade dock inte på henne.

– I Göteborg kopierade de enligt mig den värsta monetära designen som finns ur ett socialt inkluderingsperspektiv. Man fick köpa sig in genom att byta svenska kronor mot stadsdelens egna pengar, och vilka har råd med det? Det är bara de utan ekonomiska bekymmer, alternativt de som är miljömedvetna och socialt engagerade, som är beredda att byta en bra valuta mot en dålig. Det är en hipstervaluta – härlig, men naiv.

Andreas Diedrich vid Göteborgs universitet är programansvarig för Organizing Integration. Han är själv inte delaktig i studierna kring de lokala valutorna, men tror rent hypotetiskt att den uteblivna framgången beror på att valutan inte användes som det var tänkt, och att det saknades fantasi om vad som skulle kunna åstadkommas med hjälp av den.

Andreas Diedrich. Foto: Johan Wingborg

– Om man tänker sig att man kan betala med den lokala valutan på en pizzeria så måste även pizzerian använda valutan för att exempelvis köpa ingredienser som är lokalproducerade. Om de inte gör det, utan sparar pengarna i stället, så fungerar systemet inte som det är tänkt. Då begränsas möjligheten att fortsätta byta valutan mot olika tjänster och därmed utveckla den lokala communityn, säger han.

Trots de misslyckade försöken i Göteborg tror Ester Barinaga att lokala valutor kan vara ett bra verktyg för integration – om det görs på rätt sätt. Pengarna bör fungera som ett incitament som aktiverar människor och således bidrar till ett förändrat beteende.

– I Lissabon ser man tydligt att pengarna kan användas som ett verktyg. Valutan mobiliserade invånarna av egen vilja och blev en morot i stället för piska, säger hon.

Hon har även tittat på exempel från andra delar av världen och kommit fram till att de försök som fungerat bäst har alla involverat den lokala offentliga sektorn. Ett exempel är den belgiska staden Gent, som skapade en lokal valuta för att aktivera människor som annars satt hemma, bland annat nyanlända och långtidsarbetslösa. Genom att utföra uppgifter som gagnade området, till exempel att handla åt folk eller passa barn, tjänade invånarna torekes, vilka kunde användas till att hyra en koloniträdgård och/eller handla i lokala butiker. Dessutom ökade gemenskapen eftersom folk träffade på och lärde känna människor som de annars aldrig skulle ha mött.

– I de exempel vi har studerat har det varit jätteviktigt att valutorna har knutits till den offentliga sektorn. Försök som har drivits av medborgarna själva tenderar att bli svagare eftersom de inte är knutna till någon fast aktör, säger hon.

I dagsläget pågår inga projekt med lokala valutor i Sverige. Det senaste försöket inleddes för drygt två år sedan, då man påbörjade diskussioner med Malmö stad. Enligt Ester Barinaga var politikerna mycket entusiastiska till en början, men så fort man skulle bestämma vem som skulle ha ansvar för vad så tog det stopp.

– Jag tror att det finns en rädsla för att testa något nytt. Det är lätt att entusiasmera, men de byråkratiska processer som behövs för att delegera ansvaret saknas.

Hon menar att det först och främst behövs ett tydligt mål och en vision för att en lokal valuta ska fungera. Enligt Andreas Diedrich gäller samma premisser för integrationsprojekt generellt.

– Det är för många som är inblandade på alla nivåer, från statliga myndigheter till regioner till kommuner till privata arbetsgivare. Pengarna kommer från alla håll, men ingen vet riktigt vad finansiärerna har för intressen och om de överensstämmer med dem man försöker att hjälpa, säger han.

Ett annat problem enligt Andreas Diedrich är tron på att om man bara skapar nya modeller och nya koncept så kommer allting att lösa sig. I stället behövs pragmatism, det vill säga att man kommer bort från idén om enkla lösningar på ett komplext problem. Detta bottnar till viss del också i att projekten ofta inte pågår under tillräckligt lång tid för att få ett resultat att utvärdera.

– Mycket av arbetet handlar i dag om att utveckla metoder som ska vara bättre än de som redan finns. Det ges inte tid att skapa en större förståelse. I stället har man kanske två år på sig för att snabbt komma på ett försök, och då vill man såklart visa att man har gjort något bra. Behoven blir alltså anpassade till projektet och inte tvärtom som det var tänkt.

Text: Izabella Rosengren